1598-1664 Spanish Francisco de Zurbaran Galleries Spanish baroque painter, active mainly at Llerena, Madrid, and Seville. He worked mostly for ecclesiastical patrons. His early paintings, including Crucifixion (1627; Art Inst., Chicago), St. Michael (Metropolitan Mus.), and St. Francis (City Art Museum, St. Louis), often suggest the austere simplicity of wooden sculpture. The figures, placed close to the picture surface, are strongly modeled in dramatic light against dark backgrounds, indicating the influence of Caravaggio. They were clearly painted as altarpieces or devotional objects. In the 1630s the realistic style seen in his famous Apotheosis of St. Thomas Aquinas (1631; Seville) yields to a more mystical expression in works such as the Adoration of the Shepherds (1638; Grenoble); in this decade he was influenced by Ribera figural types and rapid brushwork. While in Seville, Zurbur??n was clearly influenced by Velazquez. After c.1640 the simple power of Zurbaran work lessened as Murillo influence on his painting increased (e.g., Virgin and Child with St. John, Fine Arts Gall., San Diego, Calif.). There are works by Zurbar??n in the Hispanic Society of America, New York City; the National Gallery, Washington, D.C.; and the Philadelphia Museum of Art..  Related Paintings of Francisco de Zurbaran :. | diego de deza, archbishop of seville | st. bruno in conversation with pope urban | Crucifixion | St.Elizabeth of Portugal | st. agatha. |
Related Artists:
ulrica pasch
Ulrika Pasch började måla 1756 men hade tidigt tillsammans med sin bror fått undervisning av fadern. Hon blev hushållerska åt en släkting, men målade på fritiden. Under en tioårsperiod försörjde hon sin pappa och syster som professionell porträttmålare i Stockholm innan hennes bror återvände från sina studier utomlands 1766, då de började arbeta tillsammans. Deras samarbete beskrivs som harmoniskt och de valdes båda in i konstakademien 1773. Hon var inte den första kvinnan som valdes in i akademin, men hon var den första kvinnliga yrkeskonstnären som blev vald. Hon ska ha målat detaljerna på broderns tavlor, som klädesdetaljer och liknande. Ulrika hade en framgångsrik karriär och målade ofta porträtt av kungafamiljen och hovet. Hon ansökte dock upprepade gånger förgäves för en pension. Systern Helena Lovisa (1744-96) hushållade åt sina syskon. Trots att det sägs att hon själv var en ödmjuk person som aldrig framhävde sitt arbete, så är hon en av få kända självförsörjande kvinnliga yrkeskonstnärer i Skandinavien före artonhundratalet.
carl gustav pilo
Carl Gustaf Pilo, konstnär, målare, född 1711 i Nyköping, död 2 mars 1793 i Stockholm Han studerade vid Konstakademien och för Arenius samt vidare i Tyskland. År 1740 till 1772 bosatt i Danmark, där han utnämndes till hovmålare, professor och direktör för akademien. I Danmark utförde han ett antal porträtt bl.a. av Fredrik V och Juliana Maria samt de kungliga barnen. Efter Gustav III:s statskupp år 1772 blev man i Danmark avogt inställd mot svenskar och Pilo blev helt enkelt tvungen att fly till Sverige. Han bosatte sig i sin barndomsstad Nyköping. Gustav III sökte upp honom med uppdraget, att måla kungens kröning. Pilo försökte avsäga sig det, för han hade ju faktiskt inte varit med vid kröningen och han hade aldrig tidigare målat en gruppbild. Men kungen var envis och han ville ha en motsvarande målning till Ehrenstrahls på Drottningholm av Karl XI:s kröning och Gustav III ville att Pilo skulle måla den. Pilo antog till slut uppdraget och 1782 till 1793 arbetade han med tavlan , utan att bli helt färdig, vilket man ser om man studerar den noga där man på flera ställen på målningen upptäcker flera dubbla ansikten. Dessutom experimenterade Pilo med asfaltsfärg, vilket gör att tavlan uppvisar många större sprickbildningar. Tavlan Gustav III:s kröning hänger på Nationalmuseum och är Pilos kanske yppersta arbete och en pärla i svensk konst. Kompositionen är väl avvägd, koloriten glänsande harmonisk samt de individuella porträtten är briljant utförda. Pilo bör räknas till våra främsta målare och var särskilt skicklig som kolorist, där man ser spår och inflytande från den venetianska skolan och från Rembrandt. Många av hans tavlor utstrålar festivitas detta gäller framförallt den stora kröningstavlan. Pilos betydelse i svensk konsthistoria kan också utläsas i att Postverket vid tre tillfällen använt målningar av P. som motiv vid frimärksutgivning. Bl a utgavs till Pilos 250-årsdag en detalj ur kröningstavlan. Även två av Pilos bröder var också konstnärer, dock med mindre framgång, Jöns Pilo (1707-?) och Olof Pilo (1718-1795).
Leonaert Bramer
(24 December 1596 - 10 February 1674 (buried)) was a Dutch painter, best known for probably being one of the teachers of Johannes Vermeer, although there is no similarity between their work. Bramer's dark and exotic style is unlike Vermeer's style. Bramer was primarily a genre and history painter, but also made some unique frescos, not very often found north of the Alps. Leonaert Bramer is one of the most intriguing personalities in seventeenth-century Dutch art. He was a talented and diligent draughtsman, evidently Roman Catholic and a lifelong bachelor. Bramer was born in Delft. In 1614, at the age of 18, he left on a long trip eventually reaching Rome in 1616, via Atrecht, Amiens, Paris, Aix (February 1616), Marseille, Genoa, and Livorno. In Rome he was one of the founders of the Bentvueghels group of Northern artists. He lived with Wouter Crabeth and got into a fight with Claude Lorraine. He dedicated a poem to Wybrand de Geest. Bramer remained on and off in Rome until October 1627, visiting Mantua and Venice, often for deliveries and to meet Domenico Fetti. In Italy Bramer was nicknamed Leonardo della Notte ("Leonardo of the night"). In 1648 he went to Rome for a second time. By 1628 he was back in Delft, where he joined the Guild of Saint Luke in 1629 and the schutterij. Among his many patrons were members of the House of Orange, but local burgomasters and schepen also bought his paintings in great numbers.[3] He was a many sided artist, designing for tapestry firms in Delft, painting murals and ceilings, some of which are illusionistic in style. He painted real frescos in the Civic Guard house, the nearby stadholder's palaces in Honselersdijk, Rijswijk, the Communal Land Housde and the Prinsenhof in Delft.[3] Due to the Dutch climate they no longer survive. He evidently knew the greatest of his Delft contemporaries, Johannes Vermeer, as he came to the latter's defence when his future mother-in-law was trying to prevent him from marrying her daughter.